igår drog hela klassen till krematoriet i Karlstad.
Haha, jag hade föreställt mig svettiga gubbar med trasiga kläder,
smuts överallt och lukt av bränd människa vart jag än gick. men oj så fel
jag hade :) Hela stället var väldigt fräscht och kistorna skjutsade de in i ugnen
med hjälp av en maskin och inte av några svettiga gubbar ;p
Någon lukt av död människa kände jag inte. skönt!

idag gjorde jag mitt första innebandypass efter sex veckors uppehåll
och det gick mer än dåligt! men jag hade inte förväntat mig något annat direkt.
Jag tog även tag i mitt hår igen förut. denna gången fick jag bort utväxten, 
men istället blev det lite gult här och där. JAG LYCKAS!
Jag hoppas att silvershampoot kan hjälpa mig med det gula, annars har jag
svårt att tro att det blir något valborg för mig ;p

För tillfället känns allt så förbannat hopplöst!
Varför just oss? lyckan känns så jävla långt bort just nu.
blä.

trots att helgen har bjudit på skit saker, har den också varit bra :)
torsdag: slutade praktiken och jag gick därifrån med nöjda betyg.

fredag: hälsade på morfar som det var allt för länge sen jag såg, skärpning!
När jag kom hem drog jag, joacim, marcus, sara, tony och marie till sunne
och spelade bowling. jag kom trea tillslut, yeah (y) vi besökte även milano och
drog varsin deg utom tony.

lördag: tog mig en springtur efter frukosten. Klockan halv fyra bar det iväg på
50-årskalas i sunnemo. Där bjöds det på chips och tårta som jag smaskade
i mig, smörgstårtan dumpade jag :) halv tio däckade vi i sängen och där
spenderade vi hela kvällen.

söndag: tänkte ta mig en springtur innan jag drar till saga och har en myskväll
med mina vänner. Det behöver jag ikväll så mina tankar tänker på annat.

Favorit!

En bänkrad i en rastlös sen april. 
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. 
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem.

Än fanns det tusentals tårar kvar. Och de var dina att ge vem som helst.
Äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har. Så be aldrig om ursäkt igen.
Äntligen. Passerar vi deras gränser.

Minns du vår blodsed, våran lag. Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad.
Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig,
förminskar allt till ett skämt. Men jag ser på din ängsliga hållning, 
din jagade blick att det känns. Att det är långt hem. 
Snart finns det inga tårar kvar. De var våra att ge vem som helst. Äntligen. 
De är de dyrbaraste smycken vi har. Så be aldrig om ursäkt igen. 
Äntligen. Sätter du själv dina gränser.

Den där pojken jag aldrig kände. Som gick på gator jag aldrig såg.
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte. Under ett tunt och flygigt hår.
Och alla känslor slog och sprängde. Hela vardagen full med hål. 
I en tid då inget hände. I en stad som alltid sov. 
Men älskling, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. 
Ja, vi var alla en gång små.

Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. 
Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. 
Och i mitt växthus är jag säker. Där växer avund klar och grön. 
Jag är livrädd för att leva. Och jag är dödsrädd för att dö.
Men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. 
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö