En bänkrad i en rastlös sen april. 
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill. 
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem.

Än fanns det tusentals tårar kvar. Och de var dina att ge vem som helst.
Äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har. Så be aldrig om ursäkt igen.
Äntligen. Passerar vi deras gränser.

Minns du vår blodsed, våran lag. Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad.
Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig,
förminskar allt till ett skämt. Men jag ser på din ängsliga hållning, 
din jagade blick att det känns. Att det är långt hem. 
Snart finns det inga tårar kvar. De var våra att ge vem som helst. Äntligen. 
De är de dyrbaraste smycken vi har. Så be aldrig om ursäkt igen. 
Äntligen. Sätter du själv dina gränser.

Den där pojken jag aldrig kände. Som gick på gator jag aldrig såg.
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte. Under ett tunt och flygigt hår.
Och alla känslor slog och sprängde. Hela vardagen full med hål. 
I en tid då inget hände. I en stad som alltid sov. 
Men älskling, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. 
Ja, vi var alla en gång små.

Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. 
Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. 
Och i mitt växthus är jag säker. Där växer avund klar och grön. 
Jag är livrädd för att leva. Och jag är dödsrädd för att dö.
Men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. 
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö