Känner att jag måste skriva av mig nu, så ni behöver inte läsa :)
Jag har tänkt flera gånger vad livet har för någon mening och jag
har kommit fram till att det inte finns någon mening med livet, inte mitt iallafall!
Man föds, har ett antal födelsedagar innan man börjar skolan
där man får lära sig läsa, räkna och skriva, sen tycker man att man
är jättestor som får börja 6:an. När man väl har gått ur 6:an då börjar
man bli riktigt stor tycker man, 7-9:an det är värsta ballt,
men senare kommer man på att det inte var så jävla ballt att bli tonåring för
det då de flesta problemen börjar.
Yes! Äntligen får man gå ur grundskolan tänker man, jag får välja till gymnasiet
om jag vill och gå det jag själv är intresserad av.
När man väl börjar gymnasiet så var inte heller det ballt,
man tycker det är jobbigt med alla håltimmar och endel matte lektioner är
på 2 timmar, sen märker man att den klassen man hade mellan
7-9:an har man inte alls någon kontakt med. Man hälsar knappt på varandra
i skolan och vissa ser man inte alls. Gymnasiet är längtan efter att bli liten igen
och längtan efter studenten som aldrig kommer tycker man.
Efter studenten läser endel vidare och endel har gått en linje så man
kommer direkt in i arbetslivet, oftast flyttar man hemifrån och
man känner sig lite halvvuxen. Man jobbar och tjänar pengar för sin överlevnad
och de kompisar man hade på gymnaiset har man få av.
Endel hittar sin första kärlek och blir hur kär som helst,
jag är dock ingen av dom än!
Kärleken är bland det bästa i livet och bland det värsta också.
När kärleken inte håller längre tycker man livet rasar samman och
man vill bara gräva ner sig under all skit. Man gör många misstag
under sin tonår och en massa skitprat får man höra också,
något som inte är bland det roligaste.
Ibland mister man dem som har stått en allra närmast och då finns det inget
som stoppar alla tårar. Själv har jag mist min pappa och det finns inget
som kan laga mitt hjärta för honom. Hittar man kärleken senare i livet är det
stor chans att man bildar en famlij och flyttar till hus,
endel gifter sig endel går isär. Barnen växer upp och själv känner
man hur åren går snabbt och man blir bara äldre och äldre.
Snart blir man mormor/farmor och då är det lycka i livet.
Åren går och man blir en gammal tant som ibland klarar sig helt själv
och ibland får man bo på ålderdomshem där jag troligen kommer
ha mitt jobb i framtiden.
Japp, det är den fot i arbetslivet man får när man går OP.
Som sagt så behöver ni inte läsa, men jag hade bara lust att skriva av mig.
Nu när jag själv läser detta så ser jag ingen mening i livet, gör ni?
Det är inte så att man föds för man ska göra något speciellt i livet utan man
bara föds för att leva och kanske gör något bra för världen.


/ E.